När jag var tio år slutade min mamma räkna hur många gånger jag sett filmen Hajen. Då hade jag sett den över femtio gånger. Jag älskade spänningen och var fullständigt fascinerad av den stora vita hajen.

Sommaren jag fyllt elva år reste familjen till Sardinien. Där fick jag för första gången stå öga mot öga med en vithaj. I hotellets matsal hängde en enorm vithajskäke. Jag minns hur jag stirrade på den och tänkte att en dag skulle jag få se en levande vithaj med egna ögon.

Idén till Qurt kom till efter min första resa till Isla Guadalupe i Stilla havet. Under resan filmade jag en vithaj som registrerades i Marine Conservation Science Institutes katalog. Jag fick den stora äran att ge hajen ett namn.

Året därpå återvände jag till Isla Guadalupe. Där mötte jag vithajen Lucy. Hon är den enda vithaj jag känner till som har filmats under en vertikal uppstigning. På bara tre sekunder steg hon hela 45 meter genom vattnet. Det var en mäktig upplevelse att se hennes enorma storlek och smidighet på så nära håll från djupburen.

Samma dag mötte jag också vithajen Duncan. Tillsammans med en annan vithaj lekte han vid ytburarna under en hel eftermiddag. De cirkulerade runt varandra, hoppade över ytan, dök och kom tillbaka gång på gång. Det var en sida av vithajen som jag aldrig hade föreställt mig att få uppleva.

Mötena förändrade min syn på vithajar. Bakom den skräckinjagande bilden från filmen Hajen upptäckte jag nyfikna och lekfulla djur med helt egna personligheter. Upplevelserna blev en viktig inspirationskälla till Qurt.